Efter många om och men så har jag satt mig ner för att kolla upp alla ''symtom'' jag har för allt i livet. Idag fick jag det bekräftat. Jag är paranoid som i sin tur är en personlighetsstörning. Så vitt jag vet så har jag haft detta i bakhasorna sen högstadiet där allting började. Jag fick redan då en skev syn av min självbild. Dels för hur folk behandlade mig, svek mig och låtsades vara mina vänner som sedan kränkte mig, mobba mig och framför allt lämnade mig.
Efter detta har min paranoida sida byggt upp sig som en enorm mur runt om mig för att skydda det stackars inre som blivit sviken och lämnad allt för många gånger. För vissa är detta något man växer ifrån, men inte glömmer - för andra blir det ett ständigt öppet sår som allt runt om hela tiden strör salt i. För mig är det som i det sista fallet, och det gör så förbaskat ont.
I min vardag så finns mina järnspöken där hela tiden som säger saker jag inte vill tro på. Det är som om jag i mitt undermedvetna vet den riktiga sanningen men gör det lätt genom att lyssna på deras sanning.
För mig har detta inneburit ett rent helvete - likväl som det är en lättnad för mig att förstå att det är som jag har trott hela tiden. En bekräftelse steg in och talade om sanningen om mina problem.
Jag har samtliga problem vardagligen:

- Jag kan inte acceptera att bli avbruten i en het diskussion utan att reagera genom att höja rösten, bli arg eller börja gråta.

- Jag går med ständiga misstankar om de flesta - framför allt drabbar detta min sambo, tyvärr. Något jag skäms över något så fruktansvärt. Det som för mig bör vara självklart är inte så självklart längre.

- Jag har svårt att beblanda mig med nytt folk och är ständigt skeptisk mot nya bekantskaper.

- Om någon argumneterar emot mig, höjer rösten för att göra sig hörd eller visar sig vara arg och reser ragg så reagerar jag på det vis att jag tror att han/hon vill mig något illa.

- Jag har en väldigt dålig självbild som absolut inte blir bättre när samtliga problem uppstår.

- Jag har sagt upp en mängd kontakter med folk som jag ansett burit sig illa åt mot mig. Detta har fått mig att inse att mycket av anledningarna till att jag sagt upp kontakten kan bero på mig själv och min rädsla.

- Jag kan inte acceptera tanken av att vara ensam. Jag dör hellre än att vara ensam.

- Jag kan få gråtattacker när jag tänker på saker som inte skett men som jag är rädd för att det ska hända.

- Jag tänker ständigt på negativa saker istället för positiva.

- Jag är rädd hela tiden.

Detta är ett gäng av mina vardagliga problem som jag får bråka med i mitt huvud, varav en hel del kommer ut i ord också som gör att det ställer till ordentligt med problem.
Ibland förvånas jag över hur jag står ut själv - framför allt hur de andra står ut med mig i sin omgivning.
Jag har ibland svårt att förstå hur jag kan vara jobbig/dum/elak/irriterande men faktum är att efter att jag läst massa forum om folk med samma symtom eller folk som lever med någon som är som jag så ser jag hur det påverkar och jag måste säga att det inte är så positivt. Och detta tar visst tid att kunna acceptera och ''jobba med'' som medpartner - men jag hoppas inte Nalle ger upp nu. Jag hoppas inte någon av oss säckar ihop och går sin väg. Samtidigt är jag livrädd för att det blir så till slut, för att man inte orkar och det är då jag är som mest rädd. Vet ni varför? Jag klarar inte av känslan av ensamhet, och som jag sa jag dör hellre än att vara ensam, och det gör mig så arg för det blir mer riktat som ''ett hot'' mot min käraste för att han inte ska lämna mig, och det är inte så jag vill ha det.
Jag vill bli normal igen - vill förlåta dem som förstört för mig, som gjort mig till den jag är - gjort mig begränsad. Avsluta detta kapitel för att påbörja mitt riktiva liv. Jag har en stabil startbana. En sambo, två hundar, en lägenhet, kommande utbildning och framtida jobb. Inte sjutton vill jag väl dras med detta när man ska försöka bygga upp något underbart med den man förväntas sig leva med i en längre period, så som i ''en evighet''.
Jag hoppas också att jag hittat små ''hjälpmdel'' som skulle kunna göra saken bättre - tipsat av folk med samma problem. Det var också gripande att läsa allt sådant eftersom det påminner så mycket om sig själv och sina egna dagliga bekymmer. Jag är därför evigt tacksam för de få som står ut med mig, de få som accepterar mig och framför allt de få som orkar älska mig.
Vill speciellt tacka min älskade för att han i månt och mycket velat lägga sig ner och gråta liter av blod för att orken att kämpa inte längre finns men trots detta kämpat emot och bevisat att det går att leva med mig. Så oavsett vad som händer i kommande dagar, veckor, månader eller år så vet jag att det inte är omöjligt att älska mig så som jag trott att det är.
Håller tummar och tår för att detta ska hjälpa mig att sluta upp med detta - jag har ingen lust att låta min älskade känna sig låst för att mina misstankar driver iväg till otroligt osannolika saker.

Detta var för mig en befrielse - en sten har lättat likväl som att mitt fortsatta helvete kommer rulla på som vanligt. Men det var fortfarande skönt att skriva av sig. Hoppas också att jag gjorde mig förstådd och att detta förhoppningsvis hjälper oss - för trots allt fint jag oftast skriver om Nalle så är det inte alltid en dans på rosor utan taggar.

Det som gör mig mest upprörd är att psykologen jag pratade med aldrig tog mig seriöst. Och jag har sett vad det har lett till. Finns en del förbättrningar men resten är kvar där det var redan första och fram till det sista samtalet. Så nu vill jag försöka lösa detta på egen hand då jag har all vilja i världen att försöka bli bättre. Jag vill få ett avslut på det dåliga och början på något bra.