Har varken haft ork, lust eller tid att blogga under helgen eftersom jag och min älskade hade mycket att göra. I fredags var vi iväg och handlade, for iväg till Rist för att kolla hur det såg ut där till söndages utflykt och sen hade vi tvättstugan. I lördags var vi i Linköping från lunchtid till 17.00 och var nog hemma till 17.30 - jag somnade straxt därefter och blev väckt när maten var klar som nalle så rart lagade under tiden jag sov. Sov som en stock under natten, och på söndagen packade vi för utflykten som blev kort, blåste för mycket för att kunna grilla korv/hamburgare så vi åkte hem och lagade mat hemma istället. Blev lika gott för det! :) Dessutom har jag fastnat i Anne Franks dagbok som jag har svårt att lägga ifrån mig så jag har varit väldigt oaktiv! Tråkigt nog eftersom jag hade räknat med att vara lite mer aktiv, men ska göra mitt bästa för att bli aktiv igen!
Kanske har glömt av att berätta att jag vunnit två bloggtävlingar nu? :) När jag fått hem andra vinsten så ska jag göra ett specifikt inlägg med vinsterna så ni får ta och vänta lite. ;)
Hur som helst, just nu sitter och jag pratar med mamma lite - kände att jag behövde prata av mig lite. Känner på mig att jag snart kommer bli lika besviken igen som jag blivit i två månaders tid nu och jag lär bli det tredje månaden i rad. Verkar inte som något händer inom det området så jag vet inte om det är menat att jag borde lägga av. Orkar inte ''kämpa'' mer för något som bara ger falska förhoppningar och dittan och dattan. Orka orka orka.
Svårigheter som jämt ska uppstå - när fan ska det upphöra? Det kan väl inte vara så himla svårt? Och varför ska det vara så svårt när det handlar om mig? Fattar inte riktigt. Oavsett vad det handlar om, oavsett hur mycket jag själv ställer upp eller liknande så ska det alltid vara svårigheter att ge igen. Hur mycket ska jag behöva bidra med själv innan jag får något tillbaka? Nåja, vill passa på att tacka min älskade och mina föräldrar som i alla fall just nu gör det bästa för att det ska gå för sig. Tror dem också är trötta på att se mig så satans besviken varje gång. Även om det tänkta-att-det-ska-ske nästa månad skiter sig, så tror jag faktiskt på att min älskade lär göra allt och lite till för att få det att lösa sig i alla fall - bäst som han är! Slut tjatat om mina ständiga besvikelser och allt annat trams som hela tiden skiter sig. Jag har ingen lust och tro att detta beror på att jag ''förtjänar'' det för det är INTE sant, för jag förtjänar ta mig sjutton detta och jag SKA ha det.