Minst sagt. Jag har varit kroniskt ledsen inåt sedan 16.40 då det mest hemskaste samtal kunde inkomma. Det var Bella, med darrig och gråtande röst som till en början pratade något oklart och jag förstod inte riktigt vad. Efter att jag bad henne upprepa så slog hjärtat ett extra slag. I all hast for jag ut i hallen, slängde på mig tofflorna och for ut.

Jag mötte upp henne gråtandes och jag tog Max koppel så hon endast hade Hugos koppel att tänka på. Max är grannens hund och det kan ju låta ganska logiskt att man ibland är hundvakt, men detta berodde inte på att matte var iväg. Nej, detta berodde på att mattes andra hund Ida hade blivit påkörd.

Givetvis gjorde detta mig upprörd, och jag förväntade mig inte det värsta. I en folksamling, polisbil och andra som hade stannat så gick vi där ifrån, jag behövde jacka för att jag frös. Vi tog med oss både Max och Hugo och gick hem en snabbis. Ändå bor vi inte så långt ifrån så var ändå hel folkmassan borta, kvar stod Lisbet (matte till Ida och Max) och Christina (en av de andra grannarna med hund) och pratade med polisen. Det tog oss inte mer än tio minuter att gå fram och tillbaka ändå var det inga andra än dem kvar.

16.52 kom ytterligare ett oväntat samtal, det var Bellas mamma. Vi trodde tappert att hon var den som körde Ida akut till smådjurskliniken, men när Bella bröt ihop förstod även jag.

Ida omkom.

Hon finns liksom inte.

Aldrig mer.

Från en dag som började muntert med att påbörja min efterlängtade tapetsering så avslutas dagen och påbörjade helgen riktigt riktigt hemskt. Man mötte folk i hundgården som var upprörda, all grät mer eller mindre.

Jag grät.

Jag spenderade kvällen med att spela bort det dåliga med en runda kortspel med päronen och min älskade sambo även om det kommer nöta i hela mig att stöta på Lisbet utan Ida.

Vila i Frid, Ida.